Jag vill hoppa av ekorrhjulet

Jag har gjort många misstag i mitt liv, 
en del små, en del större och en del jättestora som mer eller mindre är oförlåtliga. Iallafall för mig själv. Att jag aldrig kommer att kunna förlåta mig. Inget går att göra ogjort men det sägs ju att misstag också är lärdomar.
Men det finns misstag som lärt mig för sent. För sent eftersom den lärdomen aldrig kommer att kunna praktiseras av mig i verkliga livet.
Det är därför en stor sorg jag alltid kommer att bära med mig.

Så nu vill jag vidare. 
Men jag står och stampar.
Kanske jag pressar mig så hårt på resultat att jag bara därför blir stillastående?
Det här att lära sig att vara snäll mot sig själv, ha acceptans, vara ödmjuk, se tiden an med tillförsikt - allt detta, till mig, vara mot mig själv...
Förresten så kanske jag inte är stillastående? Mina funderingar på olika utgångsvägar är verkligen konstanta. 
Och jag är ganska rädd för en förändring nu. Känns som att jag har "mitt på det torra", alltså ett hem och en, visserligen knaper inkomst för tillfället och jag vet inget om den ekonomiska framtiden. Den känns inte jättelyckad precis men vad som bekymrar mig mest är vilken utgång väljer jag?
Jag kan fråga mig om jag ens måste ha en utgång, en annan väg att gå?
Tja, när det gäller löneslaveriet är svaret: JA.
För att kunna leva ett gott liv måste jag ha näring

Den där plantan är jag. 

Jag i min arbetssituation, löneslavs-situation, utbrändhetssituation. Försöker prestera utifrån krav från alla håll och kanter men för att kunna fortsätta leverera, få god näring och därför må bra så kan jag inte leva i en skreva med ett kalt berg runtomkring.

Heder åt alla goa kolleger men tyvärr så hjälps det inte. Det är helkört och kanske lika så gott det.

Alltså: jag måste vidare. Det har hänt så mycket nu som gjort att dessa tankar och känslor bara växt och växer. 

Men är såklart livrädd. Livrädd inför vad som komma skall. Självklart hade allt varit så mycket lättare om jag var 25, 30, 35 år? Vill jag tro, iallafall. Ju äldre jag blir desto mer har jag börjat "fega ur". Eller rättare sagt, tankarna och känslorna är fegare. "Fegat ur" har jag ju faktiskt inte gjort än. Men allting går så mycket långsammare nu. Jag måste liksom bida min tid.

Får se vad som händer framöver men om jag känner mig rätt så...ett stenblock har kommit i rullning.