Piano började jag väl spela när jag var typ 4-5 år och höll på med det till upp i övre 20-årsåldern. Tog privata lektioner av väldigt duktiga pianister/lärare. Sedan blev det mer och mer sporadiskt. Idag finns inget piano hemma ens och jag kommer inte att skaffa något heller. Blir liksom inte av att sitta och spela och alltmer ringrostig blir jag. Andra intressen och möjligheter tar över, tidsprioriteringarna ändras...
Har även prövat tvärflöjt utan större framgång, gitarr var roligare men det gjorde lite ont i fingertopparna innan de vande sig vid den hårda behandlingen.
Panflöjt mest en kul ploj (under en period då jag var extra intresserad av indianer, deras sätt att leva och att tänka, speciellt i förhållande till jorden och naturen vi lever på och av). Munspel var ett roligt test. Men piano var nog min grej fast nu är det som sagt annat som tagit över det intresset.
Musik i sig är så STORT. Jag kan njuta av klassisk musik likväl som av heavy metal och industrimetal. Visor, blues och proggmusik funkar minst lika bra. Olika sorters folkmusik - jajamän. Rap, hiphop....visst!
En väldigt bra grej med musik är att den hjälper och tolkar och/eller manifesterar mitt humör. Och även min själ många gånger. Vissa texter kan också i sig lyfta musiken och känslan för den.
Musik bygger också broar mellan människor. Mellan folkslag, kulturer och traditioner.
Ja, musik det är nåt stort det!
För att återkoppla till fotoutmaningen så noterar jag följande:
Varje dag kommer det ju ett nytt ord som jag skall fotografera (om jag vill eller har tid). Tolkningen av ordet är helt fritt. När jag kommit underfund med vad jag skall fota och sedan lägger upp det här så kommer per automatik (kanske inte alltid) en känsla över mig att jag vill säga något också. Det kan ju många gånger förta känslan över bilden men eftersom jag inte är något fotoproffs och mina bilder inte är avancerade för fem öre utan snarare väldigt enkla (och oftast personliga) så ger de mig en "kick i hjärnan" att skriva något som enbart kommer ur mina egna tankar. Det här är jag, eller så här tänker jag nu när jag ser denna bilden.
Vad jag vill ha sagt är att....om människan får fortsätta leva...ett "tag" till....och någon i min släkt framåt undrar över mig som person eller hur jag (eller man, i största allmänhet) tänkte kring olika saker och att internet finns kvar och att det finns möjligheter att även i framtiden använda sig av cyberrymden på så sätt att DET JAG SKRIVER NU FINNS ATT HITTA för den framtida intresserade?
Jag vet ju själv att jag har tusen frågor till döda släktingar som jag aldrig kommer att få svar på. Typ, hur tänkte hon här? Varför gjorde han så? Vilka val fanns? Etc i evighet.
Men jag orkar inte bli för "djup" eller invecklad, även om de funderingarna alltid finns med mig.
Fast kanske nån gång då det blir svårt att låta bli. So why not? Tuta och kör för fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar