I stöket hos mig

Mors dag
och min mamma kommer med ett paket kaffe till mig :-)
Jag hade bjudit mamma, moster och lillebror på middag. Jag vet att mamma gärna vill komma ut/bort från sin lägenhet då och då. Brorsan brukar få agera chaufför men denna gång körde faktiskt moster. Moster är 77 år gammal, mamma är 84.
Det är ca 5 mil att köra.

Jag fotograferade ingenting denna dag, fast jag hade velat. Jag vet att mamma stör sig på kameran så nåt in i ......
Med all respekt så lät jag bli. Men det betyder inte att jag låter bli nån annan gång. Försöker bara vara lite mer.....inte diskret för då låter det som att jag smyg-fotar...utan mer...allmän, liksom. Att jag fotar på sådant sätt att hon inte känner sig "utpekad". Grejen är ju att jag aldrig fotar någon människa specifikt (= "utpekad") utan bara liksom går omkring och klickar i olika vinklar och lägen och så.
Det är mer individen i sig som upplever sig som "utsatt".
Och det vill jag inte för det är inte min intention öht.
Men mamma är mamma och hon är kanske uppvuxen med att man skall "vara fin" inför kameran.. vet ej, men det känns så.
Därför blev det inga foton idag men jag snor ett av dotterns foto på middagen: "Wallys köttsås med spaghetti":

Wally är min mormor.

Även om hon är död så är hon fortfarande min mormor. Jag minns hennes superduper-goda köttsås som gjordes långt innan köttfärssåsen kom till kännedom hos oss.
När mormor och morfar och moster kom hem till oss på besök i mitt barndomshem så hade mormor ibland lagat denna underbara köttsås (på ytterfilé då) och tagit med sig, ställt i kylen i väntan på middagsserveringen. 
Jag var som tokig i den såsen/smaken! Jag öppnade kylskåpet med teskeden i högsta hugg och provsmakade både en och tusen gånger på denna ljuvlighet (enligt min mening då). Och sen försökte jag släta över spåren som blev, med teskeden.... Ingen märkte något. Ingen sa iallafall något...
Hahhaa, minne forever

Sedan blev det kaffe och glass och kaka.
Jag visade mamma runt tomten för att hon skulle få röra på sig lite. Jag höll i henne, hon höll i mig, rädd att trampa fel. 
Vi tittade på olika växter och sådant. 
Det känns så konstigt att gå och stötta sin mamma...fan vad livet kan ge kokobäng-känslor.

Varje gång jag kramar mamma hejdå så vet jag inte om det är sista gången och den känslan som infinner sig är WEIRD.
Och det känns som att mamma känner/tänker samma sak...