Saknaden är stor...Så ledsen att jag inte var hos mamma mer än vad jag var...
Ångest, ånger...men vad hjälper det nu. Jag gjorde inte vad jag kunde. Jag valde och valde bort...Jag är såå ledsen. Men vad hjälper det nu.
Pappa gick bort fortare än man hann blinka. Han dog hemma i sin säng. Snabbt som blixten.
Mamma fick gå den långa plågsamma vägen: ensamhet, ledsenhet, på äldreboendet tillsammans med ganska kraftigt dementa människor.
Mamma var inte så dement som de andra. Hon bara glömde. Korttidsminnet var inte det bästa men det var allt.
Hon hade knappt någon att prata med.
Vila i frid båda två, mamma och pappa. Hoppas ni möts.
Hoppas också att vi möts så småningom. Älskar er.
💓💓💓
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar