Kära, goa mamma

Äntligen kom den så efterlängtade vilan 💝💖
Så besvärligt och hemskt tråkigt du hade den sista tiden. Synförmågan helt borta. Ensam för mycket. Heltidsarbetande barn och en pensionerad lillasyster (Gun).
Vi barn kunde kanske kommit och hälsat på oftare men det är svårt när man arbetar heltid och har ett eget liv att ta hand om. För egen del sög (och suger) mitt arbete ut min energi totalt (ingen ursäkt, bara ett konstaterande). Hade jag bara kunnat så hade du bott hos mig och vi hade träffats varenda dag, ätit tillsammans, pratat minnen, skrattat, läst böcker...
Men du hade svårt att ta hand om dig själv helt på egen hand. Du behövde hjälp med toalettbestyr och dusch, du behövde hjälp med att förflytta dig och du var ofta orolig när du vaknade (på Soläng där du bodde sista tiden) då du inte visste var du var någonstans.
Dessutom skulle jag ändå vara hemifrån största delen av dagarna. Har svårt att tro att det skulle fungera tillfredsställande varken för dig eller för mig. Jag skulle var ständigt orolig även om vi skaffade hemtjänst hem till mig.

Vid ett tillfälle, för kanske ett år sedan sa du: "Jag måste ha gjort något fel". Du såg ledsen ut och tittade ner. Jag frågade vad du menade men du bara skakade på huvudet.
Om du menade att du gjort något "fel" som mamma så får du från mig (och mina bröder är jag övertygad om) ett rungande negativt svar! Jag vet ju inte säkert vad du menade men jag gissar att det kan vara nåt sånt. Och varför skulle du ha gjort något fel? För att vi, enligt dig, kom och hälsade på för sällan?
Svaret har du här ovan och det har INGENTING med något annat att göra överhuvudtaget.
Mamma du var och är B-Ä-S-T.

Nu har du förhoppningsvis fått ro i kropp och själ. Jag tänker på dig. Hela tiden, alla dagar.
Hälsa pappa, mormor, morfar, Loffe och alla de andra...

Vila i frid, älskade mamma 🌻🍀🌻🍀🌻🍀